Brunnsgatan 4. Jeanne dʼArc – Visjon gjennom eld. Norsk gästspel av Juni Dahr.
Av: Elisabeth Sörenson
Det var en majdag för 559 år sedan som de brände Jeanne dʼArc, Jungfrun av Orléans, på torget i Rouen. Hon var 19 år gammal. Hon lever än för vi blir aldrig klara med henne. Häromkvällen fanns hon i nynorsk gestaltning på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.
Den internationellt arbetande norska skådespelerskan Juni Dahr inledde sent på torsdagskvällen sitt gästspel i Stockholm med föreställningen Jeanne dʼArc – Visjon gjennom eld. (Resten av gästspelstiden ägnas Ibsens kvinneskikkelser.)
Sin Jeanne dʼArc-föreställning har hon utformat i samarbete med den amerikanske teatermannen John Morrow. Texten er baserad på dokument och rättshandlingar. Urpremiären ägde rum i Los Angeles. I den nynorska versionen står Halldis Moren Vesaas för översättningen.
Jeanne dʼArc i det jungfruligt vita scenrummet Brunnsgatan 4. Rekvisita: en tålig mångsidigt användbar stol. I övrigt bara några torra löv, levande ljus och ett par kopparbunkar. Jo, i ett hörn står som ett utropstecken en rustnings bröstharnesk. En soloföreställning – dock med förnämligt musikalisk stöd av den danska musikeren Chris Poole på tvärfløjt.
Juni Dahr tar fasta på det unga, det sunda och enkla hos Jeanne: ”En jente fra Domrémy” som – första gången när hon var 13 år – hörde inre röster och ansåg sig av Gud kallad att hjälpa Karl VII att bli krönt i Reims och att leda Frankrike till seger i hundraårskriget.
Barfota, iförd jordfärgade pantalonger och pastellfärgad långskjorta, spelar Juni Dahr – en uttrycksfull fysisk teater på Grotowsky- grund – så att vi ser den unga levnadsglada Jeanne bland Domrémys kullar, fält och vinodlingar. Hon kunde varken läsa eller skriva: Juni Dahr upprepar detta oc på något sätt ger det relief och gör denna bondflickas öde än orimligare.
Juni Dahrs Jeanne växer från flickunge till morsk soldatflicka som efter hand ser framgångarna förvandlas i sin motsats – till en kvinna som inte kan ändra sin lidandesväg. Hon förblir tydlig, försvinner inte in i religiös mystikk och grubblar knappast: hon är en övertygad människa – en rak ”jente” som är självklart trogen vad hon anser vara en kallelse. Man tycker sig se några generationer franska bönder bakom henne – samtidig är hon jun og så norsk denna Jungfru av Orléans och det passa rinte illa. Man kommer att minnas henne i raden av Jeanne dʼArc-tolkningar.