Jeanne d'Arc

Starkt och intensivt porträtt (Uppsala Nya Tidning)

Av: Katarina Ehnmark

Teater: JOAN OF ARC VISION THROUGH FIRE. Helga Trefaldighets kyrka, Uppsala, fredag. Manus: Juni Dahr og John Morrow. Regi: John Morrow. Musikk: Chris Poole. Kostymer: Margareth Goodenough. Skådespelerska: Juni Dahr.

JUNI DAHR, norsk skådespelerska från Den Nationale Scene i Bergen, gästspelade under fredagskvällen med sin ca en timme långa enmansföreställning om Jeanne dʼArc i Trefaldighetskyrkan i Uppsala. Det är ett märkligt och fascinerande stycke teater hon bjuder på, där hon varvar berättande med mim og med agerande i olika roller ¬– fastän främst är hon Jeanne dʼArc. Hon skildrar enkelheten, styrkan och trovissheten hos den unga flicka som 17-årig ledde hela den franska armén i kriget mo engelsmännen och som sedan vid 19 års ålder blev bränd på bål.

Dramat från Jungfrun från Orleans har tagits fram av den amerikanske regissörren John Morrow och Juni Dahr i samarbete. De har utgått bl a från rättegång där Jeanne dʼArc stod anklagad för kätteri och häxeri, och låter henne uttala sig med sina egna ord. Föreställningen gjordes ursprungligen i USA på engelska men texten har nu översatts och fått en nynorsk språkdräkt. Språket blir både poetisk og märgfullt genom nynorskan och är lätt att förstå.

JUNI DAHR valde att i Uppsala spela sitt frama under krysssvalven i Trefaldighetskyrkan på platsen framför altaret. Scenen var täckt med ett vitt kläde och inramad med brinnande värmeljus och höstlöv. Ljus brann också i kopparbunkar längst fram. En stol med ribbor i ryggen och et bröstharnesk från en rustning fullbordade rekvisitan.

Ljus och eld betonas mycket i denna föreställning, som också kallas ”visjon genom eld”: Jeanne dʼArcs brinnande tro och en föraning om förintelse genom eld, men också en eld som fortsätter att leva som ett ledljus för andra människor.

Dock gavs det inte utrymme för patetik i denna berättelse om Jeanne dʼArc. Juni Dahr agerar med fysisk kraft och starka uttryck och formfasta scenerier. Hon gör sekundsnabba och eleganta byten mellan sina olika roller. Det hela är sparsmakat og stilrent. Därtill har hon en intensiv scenisk utstrålning och en otvetydig innlevelse i och medkänsla för sin unga huvudrollsperson.

FRAM TONAR ETT PORRTRÄTT av en flicka som växer upp på landet i nära kontakt med naturen. En dag – vid tretton års ålder – hör hon röster som ger henne uppdraget att befria Frankrike från engelsmännen och se till att Dauphin – sedermera Karl VII – blir krönt til kung.

Det anmärkningsvärda är att Juni Dahr lyckas ge en så omedelbar och fräsch bild av denna unga bondflicka som kom att spela en så viktig roll i Frankrikes historia. Gestalten Jeanne målas upp frisk, rak och ursprunglig som ett träd. Hon följer sina röster tveklöst och klär sig i manskläder eftersom det är mest praktisk och bär håret rakt, avklippt og kort.

Juni Dahr uppträder barfota och i bruna trikåter, en vit ärmlös tröja med snörning fram och en stor kolt som håanger vid omkring henne till en början. Sedan vänder hon kolten ut og in och förser den med ett bälte och så är mansdräkten färdig. Rekvisitan används lika effektivt: hon står på stolen när hon stolt leder sin armé, och hon hukar bakom ryggstödets ribbor, som blir galler, när hon hamnar i fängelse.

Alla brinnande ljus däremot förlänas magisk betydelse. Hon ser ner i sina kopparbunkar med eld inuti när hon grubblar och smular sönder löv över dem så att de börjar brinna och bränner hennes fingrar.

DENNA ELDENS MAGI tillsammans med det ofta poetiska språket och en suggestiv musikk (spelad på tvärflöjt av Chris Poole) ger en extra dimension till denna föreställnins knappa men uttrycksfulla formspråk.

Slutscenen med bålet tonas ner – i stället väver Juni Dahr i hop denna scen med pjäsens början då hon ser ner i en bunke med ljus inuti och säger: ”Jag är Jeanne, jungfrun, och jag är kallad av Gud…” Det blir som om hon inte vil berätta längre utan börja om sin historia på nytt i stället. Dramat om Jeanne dʼArc handlar om hennes liv – inte om hennes död. Den tragiska bilden av Jungfrun på bålet ersätts av porträttet av en ung bondflicka med styrka och övertygelse.

Man får bare hoppas att detta gästspel kan förnyas och då nå en större publik än den tappra skara som under den kalla fredagskvälden blott fyllde en tredjedel av Trefaldighetskyrkan.